Erweiterung und Umgestaltung Kunstmuseum Göteborg / Till- och ombyggnad Göteborgs Konstmuseum (SE)

Den stora ljusgården skulle kunna ge en storslagen upplevelse med de enorma glasade partierna i gavlar och tak och interiören med den stora spiraltrappan centralt placerad ger ett pampigt intryck. Dock råder oklarhet kring verksamhetens möjlighet till användning av rummet. Som redan nämnts finns en risk att dess monumentalitet skapar trösklar för publiken i stället för att vara inbjudande. Tre olika trappor landar i ljusgården. En samordning av åtminstone två av dem hade kunnat skapa ett tydligare flöde och större orienterbarhet. Byggtekniskt bedöms förslaget rymma svårigheter bland annat avseende konstruktionen av den stora valvbågshalvan och de glasade partierna som sannolikt inte kan utföras så smäckra som bilderna antyder beroende på bärning, vind, snölaster osv. Utställningsrummen på de två översta planen hänger väl samman med de befintliga salarna och skapar möjlighet att cirkulera. Särskilt bra fungerar dockningen till den äldre byggnaden på plan fem där övergången landar i en del som har karaktären av en hall medan övergångarna på plan sex landar i en sekvens av utställningsrum och därmed fungerar något mindre väl. Flödet för konsten bedöms vara välfungerande. Problematiken kring konsthanteringen kontra mått på spänger, dörröppningar och takhöjder finns i förslaget likväl som i andra förslag. Teknikytor är utspridda vilket är negativt och de ytor som har placerats innanför den konkava söderfasaden har en form som är mycket svåranvänd. I entrégången föreslås ett rum med tilltagen takhöjd möjlighet till projektioner i den övre delen och i taket. En fin idé men som bedöms vara svår att genomföra konstruktivt på grund av läget under befintlig byggnad. Styrkan i det formstarka förslaget är på samma gång förslagets svaghet. Dels genom att den tydliga formidén med den halva valvbågen som refererar till den klassicistiska befintliga byggnaden försvårar möjligheten till utveckling och anpassning med bibehållen idé. Dels genom att tillbyggnaden varken i skala eller form underordnar sig utan snarare konkurrerar med den befintliga byggnaden som därmed blir mindre avläsbar i stadslandskapet. I den yttre miljön kan nämnas Stenahallens tak som del av det publika rummet och på så sätt binder samman omkringliggande miljöer och möjliggör ett flöde av människor. I övrigt syns inget tydligt grepp som skapar samhörighet med eller relation till omgivningen.